07 december 2009

Lill-Nisses uppdrag, del 2



Lill-Nisse råkade visst slumra till! Fortfarande hörs inte ett ljud från de andra nissarna. Han sätter sig upp på sängkanten...på kanten...på hyllkanten! Han sitter på en hyllkant! Han tittar ner på sina fötter, sträcker på de små runda fötterna, så mycket som det bara kan gå. Men var är golvet? Han drar snabbt upp benen och kikar istället ned över kanten! Långt där nere ser han att det faktiskt finns ett golv. Men om jag är här uppe och golvet där nere och nissarna inte pratar, vad är det som händer, eller vad är det som har hänt?!

Det håller på att ljusna där ute. Det regnar fortfarande, och han kan inte minnas att det någonsin har regnat så här mycket. Hur ska det gå för Gammel-Nisse om det inte kommer någon snö?!
En bil kör förbi ute på gatan. Det ser inte alls ut som på TV, tänker Lill-Nisse, den här bilen ser mycket större ut! Han känner sig så liten helt plötsligt! -Jag är ju liten!!


-Nu vet jag vad som har hänt! Han pratar högt för sig själv och förväntar sig inte något aha, eller jasså, inte heller något fnys!
-Stor-Nisse! Säger han nu, med en ännu högre röst! Det är Stor-Nisses fel att jag har hamnat här!



Stor-Nisse

Och han ska vara min vän! Jag är hans enda riktiga vän! Stor-Nisse är inte så lätt att vara med, men Lill-Nisse som är en snäll nisse, kommer bra överens med honom. Han förstår honom, och han har faktiskt fina sidor också!

Sakta börjar han minnas. Stor-Nisse hade fått i uppdrag att åka till Folkland för att leta reda på en skruv som hade lossnat från Gammel-Nisses släde. Det var förra året det hände, efter att han hade delat ut de sista julklapparna. Han märkte det inte förrän han var tillbaka till Nisseland. Då var det försent att återvända!

Det enda sättet att ta sig till Folkland var att ta en förminskningsdryck och lägga sig brevid nissefigurerna, i en stor kartong. Det var Stor-Nisse som skulle göra det, men det är jag som har hamnat här, tänker Lill-Nisse!

-Jag skulle inte ha tackat ja till drycken som han bjöd på! Han fortsatte att prata högt. Jag kände på mig att det var något lurt, han som aldrig vill bjuda på något!!

1 kommentar:

Anna sa...

Ha ha, stackars Lill-Nisse då, hoppas han kommer till rätta snart. Vi får se snart! Kram