20 juli 2011

Två månader

Nu blir jag lite allvarlig igen...
Gick förbi fotot av min pappa, stannade till vid almanackan och ser att det är den tjugonde, två månader har redan gått...
Jag träffade på en granne i söndags när jag var ute och gick och han beklagade sorgen, ett kort ögonblick blev det verkligt igen och jag kunde ha gråtit men ville inte släppa fram tårarna.
Fortfarande kan jag inte förstå men det går lättare.
Den senaste resan med Julia fick mig att slappna av och verkligen njuta av semestern.
Jag känner att jag vill gråta nu men jag håller tillbaka för det är alltid fel tillfälle, igen, inte nu...en annan gång för nu kommer Filip, han vill ha pannkakor:)

6 kommentarer:

Jess sa...

Släpp bara ut gråten emellanåt, det är bättre! stor kram

Guldkorn by Elin sa...

Åh jag vet. Så känner jag också, trots att det har gått tre år sedan min bror lämnade mig. Det är nästan aldrig ett bra tillfälle att gråta. Och så håller man tillbaka sorgen och tårarna, ibland så att det gör ont i halsen och bränner bakom ögonlocken.

Men så kommer stunden ändå till slut, den när man orkar och kan vara ledsen. Och då är man det. Kramar till dig!

Maya sa...

Usch ja, det är lika jobbigt periodvis för mig, trots att det är 10 år sedan mamma gick bort :(

ansepanse sa...

du måste ta dig tiden att verkligen få gråta ut, det gjorde jag när min pappa dog i mars, det känns på ett annat sätt när man har låtit det onda fått komma ut med tårarna
bamsekramar

Diana sa...

Två månader är ju ingen tid alls! Något sådant tar tis att smälta. Kram på dig!

Suzan sa...

Jag beklagar sorgen! kram!